Psalms 130
1En pilgrimssång (en vallfartsång; ”en sång från/för dem som vandrar upp”). [Oavsett varifrån man kommer så går man alltid upp till Jerusalem.] ______ Ur djupen [vattendjupen; metafor för en situation med oöverstigliga problem] ropar jag (höjer jag min röst i bön) till dig, Herre (Jahveh).
2Herre (Adonai), hör min röst, låt dina öron höra mina böners ljud [enträgna, ödmjuka vädjanden om nåd och hjälp].
3Om du, Herre (Jah – kortformen av Jahveh; betecknar att han alltid har existerat), skulle hålla fast vid (föra räkenskap över) våra synder, vem skulle då kunna stå inför dig [på domens dag]?
4Men hos dig finns förlåtelsen (hebr. ha slichah), för att man ska frukta (vörda) [ära] dig.
5Jag väntar på (tittar ivrigt efter; hoppas uthålligt på) Herren (Jahveh) – hela min varelse (min själ – hebr. nefesh) väntar – och jag förtröstar på hans ord (väntar på vad han ska säga).
6Hela min varelse (min själ) [väntar/längtar] efter min Herre (Adonai), mer än väktarna efter morgonen, mer än väktarna [längtar] efter morgonen. [Versen saknar verb, men det följer underförstått med från vers 5, men med ett nytt objekt – min Herre.]
7Israel, förtrösta (vänta ivrigt) på Herren (Jahveh), för hos Herren (Jahveh) finns nåd (omsorgsfull kärlek – chesed), och hos honom finns full befrielse (fullständig lösensumma för att köpa oss fria från synden).
8Han ska friköpa (befria) Israel från alla deras synder (från syndens konsekvenser).